I
Med tunga andetag andades hon rosslande in den syrefattiga luften. Luften nådde med nöp och näppe lungorna och lyckades få hennes utmärglade mage att höja sig lite. Hennes ögon var alldeles torra och kikade nyvaket ut över rummet. Det första som slog henne var inte det kolossalt höga taket, med långa mörkröda gardiner över fönstrena eller de tusentals böcker som täckte väggarna, utan dammet som nästan dolde det shackrutiga golvet. Dammet låg som fluffiga moln, fluffiga moln som hon kunde röra vid. Dammet var som en beskyddande slöja, hon kände trygghet av den gamla doften.
Hon lyckades häva sig upp och tog några staplande steg. Hon mindes sin farmor som gått på precis samma sätt några veckor innan hon dog och hon tänkte på vilken sorg detta skulle orsakat hennes kära farmor, att se sitt barnbarn lika utsliten och förbrukad av livet som henne själv. Hon hade stått vid köket, vid de gula blommiga gardinerna och tagit stöd av stolen framför sig. Hon försökte le obesvärat, men hennes vitnande knogar och darrningar avslöjade henne. Några minuter senare hade hon fallit handlöst ner på golvet och tagits in på sjukhus där hon några veckor senare dog.
Efter varje lilla tafatta steg lyckades hon vänja sig vid smärtan, hennes leder var stela efter att ha legat i en krampaktig ställning på det iskalla golvet och hennes muskler var alldeles ömma, som om någon gång på gång hade slagit henne. Då hon just tänkte det tittade hon ner. Hon betraktade sig noga innan hon förstod att det var hennes egen kropp hon tittade på. Hon var likvit men framförallt; stora ytor var täckta med gigantiska blåmärken.
